Ur en pågående diktsvit :

Ljusningen

Ett sorl av utomhusljud kommer in genom vädringsfönstret. Korridorerna på institutionen är nedsläckta. Men jag sitter kvar en stund, fyller på bläcket i reservoarpennan. Smider mina formuleringar. Tillvaron existerar alltid för sin egen skull. Min ångeststämning föds i vanlig ordning ur språkets valmöjligheter och begränsningar. Påminner mig om att hopplösheten inte rycker bort tillvaron från dess möjligheter, utan bara är ett sätt för varat att framträda i relation till dessa möjligheter. Ett svagt vinddrag får papprets kant att börja darra. Doften av hägg utifrån skvallrar om att terminen går mot sitt slut. Jag tänker att varandet skymmer sig självt, att något hos tillvaron alltid är på ett visst avstånd, att det som möjligt varande ännu inte blivit verkligt. Det går att leva med att det i tillvarons väsen alltid ligger något oavslutat.  

Att sitta här har förstås med mitt eget varande att göra. Jag är ju varandets plats. Att befinna mig i ett rum med utsikt över en park med vackra almar. Parken ligger i de yttre delarna av vår stad. Om kvällarna samlas fåglarna i svepande flockar över trädkronorna. Det som är just nu är likväl inte fullödig existens. Tillvaron kan aldrig vara renodlat varande, aldrig en helhetsupplevelse. Det finns alltid det som är fjärran, eller rester som faller bort. Våra sinnen är inte förmögna till erfarenheten av helhet. Något går hela tiden förlorat beroende på vilken position som intas. Är det ett hopplöst företag? Eller har jag bara ännu inte uttömt alla möjligheter att göra tillvaron i dess helhet tillgänglig? Jag känner armbågens tyngd mot skrivbordet av ek som ett tryck. På pappret har det blivit en plump. Den liknar en fågels kropp.

När jag stänger vädringsfönstret får mitt rum karaktären av en svagt upplyst krypta som hyser de bortgångna. Jag kan inte undgå att tänka på mina nära döda. Hennes värdiga avslut som ett stillsamt glidande över i något annat. Hans ursinniga trots mot att utsläckas, den utdragna dödskampen. Vi dör på vårt eget sätt, ofta på samma vis som vi levt. När andra dör blir vi vittne till hur varm närvaro övergår till att bara vara ett kallt förhandenvarande, ett dött ting utan agens. Ger denna erfarenhet oss en möjlighet att avgränsa tillvarons helhet? Döden blottläggs som förlust, sorgen hos de efterlämnade gör dock inte erfarenheten att upphöra tillgänglig. Vi bara står där kring ett utslocknat varande. Vi kan formulera ett begrepp eller helt avstå från försöket att förstå.

I mitt rum råder halvskymning. Skrivbordslampan kastar sitt ljus över mina papper. Runt omkring råder dunkel och skuggor. Var och en bär sin egen död. Hur obestämda begreppen om slutet och helheten än är, behöver jag fråga om de verkligen är så inadekvata. Över trädkronorna i parken står månen alldeles klar, det är några dagar kvar tills den är helt full. Det hos månen som ännu inte är, minskar efterhand som den täckande skuggan försvinner. Till varandet hör ju faktiskt att bli till. Det får mig att tänka på frukter. Ett päron exempelvis, av den sorten som då det rodnar i ett slags friskhetstecken signalerar att det är som godast. Att bringa sig själv till mognad är dess sätt att vara. Dess vara är på en gång att vara omoget och att av sig självt komma till mognad. På samma sätt är också tillvaron, så länge den pågår, alltid redan vad den ännu inte är.

Natten faller på. Också detta dygn kommer arbetet att sträcka sig in på småtimmarna. För en stund sedan mulnade det ute och ett lätt duggregn gjorde luften kring parkens lyktor disig. Nu har det upphört. Det är inte längre för handen. Bilder för upphörande: en väg som tar slut för att övergå i en stig som försvinner in i skogen. Denna övergång får inte vägen att försvinna utan bestämmer den. Ett annat slags slut handlar om att något blir färdigt. Som när sista handen läggs vid en målning. Konstnären utför ett penseldrag, tar ett steg tillbaka och konstaterar att den är klar. Men inga av dessa sätt att upphöra låter oss förstå döden som tillvarons slut. I döden är tillvaron varken fullbordad eller bara försvunnen, än mindre färdig eller möjlig att helt förfoga över. Döden är ett sätt att vara som tillvaron övertar så snart den är: Så snart en människa kommer till livet, är hon redan gammal nog att dö.