HJÄRTLJUD (montage)

Alkohol kan skada kropp och psyke. Antalet smaklökar minskar med åldern. Men ingen fara på taket så länge hjärtat kan slå. Ett arkitektpar väntar i full frihet i ett badrum man aldrig vill lämna. Jag heter Adam och är desertör, men snart civilanställd. Jag har gömt mig i en lånad skärgårdsateljé. Min puls är gratis. Det är blåa dagar i skärgården, blå vind, blå bild. Och det kan också vara blåvita dagar. Regniga dagar står man inne och tittar ut. Jag heter Rebecca och är featurechef men snart färdig kosmetolog. Jag låter böckerna tala. Då hamnar bokhyllan i bakgrunden, och det är lite synd eftersom den är tillverkad av vackra gamla vinlådor. En riktig vän. Alltså bokhyllan. Man tänker att brudar, bryggor och bröllop hänger ihop. Men det är bara alfabetiskt. Som i ett bibliotek. Det fanns dans på bryggan, och man viskade ”burn, baby, burn”. Jag heter Beatrice och är cykelbud men på väg att bli arkitekt. Mitt hjärta sitter i halsgropen. Kom nu, champagnen och ostronen tävlar om att vara ”bäst kylda”. Festerna som sätter sig i hjärtat är spontana. Vårfester, midsommarfester, kräftskivor, höstbjudningar, julbord… Jag vet och du vet, att de mest opretentiösa bjudningarna blir förvånansvärt ofta de roligaste. De oförglömliga ögonblicken här på ön. Den gamla grusgången som kantas av pioner, rosor, dagliljor och massor av lupiner. Den röda hjärtpionen som vaggar rytmiskt i brisen. Den sparsmakade stilen framhäver planlösningens ”oktagon”. Jag heter Hector och är kardiolog, om nätterna drömmer jag om mitt hjärtas åtta kamrar – de fyra reella och de fyra virtuella – som är min framtid. Hur ofta säger man inte att det häftiga är det som inte syns. Vi är apotekare båda två men genom ett arv snart ägare till ett stuteri. Vårt hem ska vara stilfullt med rena linjer – men det ska inte vara det första man lägger märke till. Det är rätt speciellt att leva som vi gör där arbete och privatliv kommer att flyta ihop, men det får inte vara det första som gästerna ser. Det är som en småstad, fast bara tio minuter från city. Här ute kan man höra sitt hjärta slå i tystnaden samtidigt som man anar storstadens puls. Det är synd att lägga band på sig själv. Hellre då räta på ryggen och vara stolt över den man är, låta formerna leka och ta sig själv på allvar. Så är det med livet också, fast det inte alltid syns. Du skapar ditt eget utrymme. Du följer ditt hjärtas mening. Så enkelt kan det vara. Det är viktigt att ha ett vilsamt hem när man jobbar så mycket. Det är du själv som måste se värdet i det – och möjligheterna – våga kombinera – och inte vara rädd för kontraster. Jag heter Lene och är CNC-operatör men på väg att bli mäklare. Lite lyx är nödvändigt att ha, men man bör inte låta den synas för mycket. Där landskapet kring Naoshima är som vänast ligger en sommardröm med halmtak. Soldäcket är insynsskyddat med skärmar som stänger ute de flesta ”grannbråk”. Eget eller upphittat material ger en känsla av omtanke. En del saker, som stolarna runt middagsbordet, är billiga. Min kvinna brukar säga att det finns en regnbåge för varje dag och ett stänk av havet i varje hjärta. Familjens vattentorn står på ön och tretton personer får plats kring det gamla fällbordet högst upp. ”Flakåkandet” och skrålandet med studentkompisarna är avklarat. Snart ska vi ta upp ett hjärtformat fönster åt öster. Jag heter Natanael och är curator. Det är dags för en lite intimare middag med de närmaste. Man ropar att nu sätter vi oss till bords. Var har jag mitt tal. Var är orden jag ska skänka till våra gäster. Då plötsligt bjuds jag på allt, från parmaskinka till lammkotletter, från vaxbönans gulvita skal till mangoldens violetta bladnerver. Och, givetvis, fårmagens skönhet efter långkoket. För några år sedan välte en storm många av päron- och körsbärsträden. Det gjorde ont. Hjärtat värkte länge efteråt. Snälla, ge mig ett högre ryggstöd. Lyssna på mitt hjärtas slag. Numera har jag lärt mig att goda drycker kräver en uthållig törst. Min bordsgranne är en arkivarie eller etnograf och samlar konkreta bevis på våra sköra liv. Jag heter Olga och är livsmedelsingenjör men snart färdig keramiker. Helst skulle jag vilja ha det violett överallt. Och mer med småbarn att göra. Och kanske ett textilföretag, även om ett företag med 30 anställda tar tid. Men då sitter ett representationskök fint, och kanske en kennel som ett sätt att få vila ut och tänka på annat. Hemma, alltså i landet där jag har mitt ursprung, säljer man sin själ för sådant som en kennel eller ett textilföretag. Här har vi sannerligen bäddat för att rosorna ska ”toktrivas”. I den gamla fiskarstugan doftar inredningen av nostalgi och färger och i det lilla fritidshuset blandas lantlig charm med praktisk romantik. En sökare funderar över människors gemenskap och ensamhet och varför Buddha sänder blicken över sin vänstra axel. Jag heter Patricia och är författare. I lerkruset bredvid min Power Book står en marmorros. Vad ska jag säga. Jo, i mitt föräldrahem hade vi bara en handduk som alla delade på. Jag heter Markus och är filantrop, i mig stockar sig maten som en outtalad bön. Angående förvaring kan man slå fast att det är individuella skensystem som gäller: ”Is there anything more seductive than purity”, säger den lilla damens kavaljer i romanens andra kapitel och bestämmer sig för att öppna sitt hjärta inför hela sällskapet. Precis som isbitar skimrar denna enkelhet. Jag brukar säga, att om tredje världskriget någon gång bryter ut så blir det i en tvättstuga. Glöm inte att vårda ditt hjärta efter striderna i tvättstugan. Tänk på det ibland. Jag hoppas att många känner likadant och vill donera sina hjärtan. Jag heter William och är sakkunnig i utrikesfrågor. Jag samlar på gamla vettar, de är roliga och bidrar till den marina känslan i detta sydliga rum. Men vättar lever underjordiskt i skogen, gräver gångar under huset och vakar över allas väl och ve. Den skogliga känslan. Kvinnan bredvid mig svarar med att prata om kaffe med dopp och kallduscharna som hon föredrar framför varma, den rena kylan ger komfort. Jag heter Yoko och är copywriter. Konstcentret Benesse Art Site Naoshima som jag arbetar på ger mig en känsla av välbefinnande, både i och omkring kroppen. Kära läsare, lusten vaknar i ett designbefriat sommarkök. Les archives du cœur, heter projektet. Lova att du beger dig dit och lyfter på väven som döljer hemligheten. Golvet ska lyfta rummet. Gatorna ska klättra till himlen. Njutningen ska lyfta dig högt. Jag heter George och är violinist i Prästkvartetten. Jag säger: Lär känna mannen bakom kroppshyddan och hjärtat i den mannen, du ska bli överraskad. Det ska vara lätt att packa, lätt att leva. Med start i Stockholm upprättar konstnären ett arkiv av hjärtljud. Mitt hem är helt enkelt en mix av lättpackade saker som jag tycker väldigt mycket om. Kanske är det ett presumtivt nomadliv som lockar, med förmånen att jag ändå kan laga mat med större noggrannhet. När en ikon är rätt målad ska man kunna se evigheten genom Madonnans ögon, och Kristus ögon. När körsbärsträden blommar har jag svårt att vara hemifrån. Paradiset vid japanska graven är ett sant paradis. Pengarna eller livet. Plåt är ett material som inspirerar lika mycket som betong. Jag heter Jelena och är trädgårdsarkitekt. På grusgången står en gungstol av järn. Soffkuddarna bjuder på randiga skäl att älska sommaren. ”Res på vågen. Res till Spaniens kungastrand”. Räkorna är verkligen goda – betydligt färskare än skapelsen. Nu är det på samma gång en röd bild och en sagolik romantik i färgstark funkis. Silver till bords. Skjutdörrar. Kronan på verket i Slow city är Slow living – som på en blomsteräng. Mångfalden ger skönhetsupplevelsen. Jag heter Patrick och är specialist i psykiatri men också en man med höga krav på boendet, och jag ska äntligen få bukt med ogräset nu. Svalkande och porlande vill jag att rummet ska vara när du ringer på dörren. Jag vill ge besökarna ett hjärtligt mottagande. Våra sänglampor är fastskruvade direkt i trägolvet. Köksskåpen i aluminium står sig väl mot barstolarna klädda i bisonskinn. ”Ta mig till havet…” sjunger min kvinna framför kylskåpet i borstat stål. Då tycker till och med jag att de tre komposterna är dekorativa, att de är som tre buketter i tre olika mönstrade kärl. Jag heter Mark och är flygledare. Det är fint mellan mig och min fru, vi ser ut som en enhet, eller två träd som långsamt vuxit in i varandra på fjällsidan; små, sega och starka. Vi samlar på ramar. Jag heter Ruth och är controller men på väg att bli präst. Kyss mig. Sug. Svälj. Lös upp mig i vätska. Tanken på att mitt hjärtljud ska bevaras på en ö, den är hisnande vacker. Tycker du att världen snurrar så fort att du nästan ramlar av, frågar jag. Ostronen, på tallriken, och sedan i mina händer, blir rumstempererade, munhålevarma. Också champagnen blir snabbt varm men det avhjälps med en flaskkylare från Vacu Vin. Under bar himmel, säger du. Jag heter Susanne och är pilot men på väg att bli naprapat. Upplev en snabbare vardag med mig. Utanför har de båda trädgårdsproffsen vi anställt skapat ett kontrollerat kaos. Det är vackert, säger jag – men, suck, så svårt att vidmakthålla. Vad gör Rosa vid havet. Ingen aning. Hon har gått på bal. En vette är hon, och flyter på golvet av laserad ek. Vi föredrar, vare sig det gäller djur eller pack, det vackra framför det praktiska. Vid havet finns det alltid något att titta på, vare sig det är en öppen vattenspegel eller snötäckt is på vintern. Det är vackert. Jag heter Veronica och är färganalytiker och nästan färdig revisor. Vid det nybyggda båthuset tar jag gärna mitt kaffe med dopp, om jag får skämta till det så, och en svalkande simtur efter bastun, alltid spritt språngande naken. Men kommer jag för långt ut drabbas jag av svindel. Zoran är med mig även efter det att våra fyra döttrar gick bort. Deras skuggor finns kvar på väggarna, och skratten och hjärtljuden pulserar fortfarande i våra öron. Lekstugan är fylld av minnen. Vi kan alltid känna värmen från solen. Vi kan alltid vara säkra på att vättar övervakar allt som händer i sommarhuset. Kvar finns också vår åttkantiga jugenddröm och att vi äntligen är tillbaka i Sverige. Men skuggan, som vandrar in mot hammocken och gjutjärnsbordet med sin naturliga rost, kniper tag om hjärtat.

(Referenser: Christian Boltanski, Les Archives du Cœur, samt inrednings- och livsstilsmagasin, med mera)

*

Ur SENILIA (hörspel för scen eller radio)

1

”… Jag vågar inte använda betalkortet och mobilen.

Man hör ju så mycket.

Jag handlar bara med riktiga pengar.

Pengarna finns i kuvertet.

Jag vet inte vem som lägger dit dom.

Jo, jag ska skriva upp det i boken.

Om jag kan hitta boken, Minnesboken.

Klocka, plånbok, cykel, sax, vaxduk.

Vad har klockan blivit.

Tre, det visste jag ju.

Vad var det jag skulle skriva.

Jag kommer inte ihåg någonting längre.

Det är några som ställer in mat i kylskåpet.

Nej, det kan det inte vara.

Dom har väl ingen nyckel, tror jag.

Jo, dom som kommer in har väl nyckel.

Dom kommer in här på natten.

Dom ändrar i mina ord.

Det är bra tror jag.

Dom stoppar om mig.

Det är nog som jag drömmer …”

15

”… Vad har klockan blivit.

Jag kan inte läsa mer.

Tre, det visste jag ju.

Men var är klockan.

Var är mina böcker.

Jag minns inte vad jag skulle skriva.

Jag har glömt bokstäverna.

Jag ser inte klockan.

Jag förstår inte.

Varför är jag så trött.

Så det kommer inga hit i kväll.

Det är klart, dom har ju flyttat.

Vuxna nu.

Går dom i skolan så här sent.

Jamen, det vet jag ju… för länge sedan.

Hur dum kan jag vara.

Klocka, klok, plånbok, cykel, vax, sax, slask.

Jag minns inte.

Är det lördag idag.

Måndag, det visste jag ju, egentligen.

Jag måste skynda mig att skriva.

Har jag varit på behandling idag.

Men i går då.

Det är klart, man blir helt vilsen av allt åkande …”

30

”… Minns inga böcker.

Har jag skrivit böcker.

Då minns jag väl fel då.

Jag minns väldigt bra.

Jag bara förtränger.

Jag minns att jag glömmer.

Minnet är det inget fel på.

Skrev jag böcker på den tiden.

Nu är de borta.

Jag minns att de är borta.

Jag minns fel.

Jag kan inte ha skrivit böcker.

Håhåjaja.

Vacker bok.

Hej och hå, kalikå.

Det har blivit fel på alltihop.

Har du varit här förut.

Det visste jag.

Det visste jag ju.

Jag bara låtsas att jag inte minns …”

*

Alfabetisk ordning (Ur ett pågående arbete)

ALFAMÄNNISKAN

Ovanligt många parkeringsplatser stod tomma utanför träningspalatset. Förvånad ställde sig alfamänniskan nära huvudentrén och skulle precis kliva ur bilen när det stod klart för henne att hon anlänt en timme för tidigt. Hur hade hon kunnat begå ett sådant misstag. Nu fanns det inget att göra åt saken, man kan inte åstadkomma några vettiga volter på en parkeringsplats. För att göra något letade alfamänniskan fram en av spellistorna i mobilen och lät sig vaggas av musiken. Med toner i lurarna försvann hon i något som kändes mycket främmande. Hon sov djupt när en väktare knackade hårt på sidorutan vid förarplatsen.

BOMBEN

När bomben briserar kommer Gud och hans ande eller hans andar att gömma sig under paradismänniskans mantel. Han kommer att föra in sitt enda huvud, eller sina tvenne huvuden, eller sina trenne huvuden, eller sina otaliga huvuden, mellan den utvaldes lår för att suga på spenen och söka den sista njutningen; eller, om en korrigering gjorts, söka sig inåt till den trygga grottan, eller, som ännu en tröst, klättra på de tolv knapparna i den dubbelknäppta vapenrocken av människohud.

GULDSMEDSBUTIKEN

Klockan var kvart i sju på kvällen. Mannen, som vill köpa ett födelsedagssmycke till sin hustru, sköt upp dörren till den lilla butiken. Han är en tillbakadragen man, som ofta och felaktigt uppfattas som högdragen och lite förmer. I själva verket är han bara blyg och lider av att likna en bönsyrsa. Mannen ville inte bli misstänkt för något, särskilt inte för överfall på ensamma kvinnliga butiksbiträden, och ställde sig därför strax innanför butiksdörren. I kavajens innerficka hade han bilder på smycken som hans hustru hittat i olika damtidningar. Kassörskan förberedde stängning och var i full färd med kassaapparaten. När hon fick syn på mannen som ställt sig alldeles innanför butiksdörren stelnade hon till och slog igen kassalådan. Hon hade blivit rånad flera gånger och letade nu efter larmknappen under disken. Den blyge stammade några obegripligheter. Mer blev det inte. Han såg kvinnans oro och kände hur hennes rädsla borrade sig in i honom. Han ville förklara sig och tog ett kliv in i butiken samtidigt som han trevade i innerfickan efter urklippen från damtidningarna. Då gick larmet. Med rodnande kinder försökte bönsyrsan lämna butiken. I paniken glömde han att dörren öppnas inåt. Medan han pressade på den orubbliga porten ropade han ursäktande ord. Han bad tusen gånger om förlåtelse för att han hade skrämt henne, och särskilt för att han gjort det så nära stängningsdags. Han lovade att komma tillbaka i morgon, tidigt på eftermiddagen.

HUMLOR

Översten kom gående på stigen som leder mellan två större förortsgator. Tre barn, en pojke och två flickor, bredde ut sig i lek. Barnen flockades kring officeren och visade fram glasburkar med lock som de fångat humlor i. Översten hade aldrig gillat barn. De är opålitliga, impulsiva och farliga. Omringad av barnen vågade officeren ändå fråga om det inte var synd om humlorna. Den yngsta flickan, troligen inte mer än fyra, började gråta och förklarade ivrigt att de alltid släppte ut humlorna när de tittat färdigt på dem. Den andra flickan, kanske sex år, började även hon att gråta och intyga samma sak. Pojken som var äldst visade varken rädsla eller ånger utan skrek att ingen jävla gubbe skulle komma och bestämma över vad de fick göra, eftersom de ju levde i ett fritt land. Översten sänkte blicken och skyndade därifrån. Han vågade inte ta risken att provocera gossen mer än vad som redan hade skett. Hunnen ut på gatan kom en av barnens glasburkar farande och träffade honom mellan skulderbladen. Strax kom ännu en burk och efter den en tredje. Samtliga burkar krossades mot asfalten så att de omtöcknade humlorna kröp omkring bland glassplittret. Officeren stod paralyserad i förödelsen och såg på när pojken kvickt var framme och stampade sönder humlorna samtidigt som han visade tänderna i ett brett flin.

HÄSTÖMKAREN FREDRIK

Falsk moral, utan grund i människans natur. Feghet som dödar kärlek. Smittsam dumhet. Stoltserandet med rikedom. Och: ”Dygden, stel och överskruvad håller långa tal”. Fredrik drev runt i staden, gata upp och gata ner. Här dyrkade man både själens mörker och ytans lyster. Fredrik, som hyllade den överlägsna karaktärens styrka, var samtidigt lockad av de fördelar som den simpla människans sentimentala svaghet för med sig. Det gick så långt att undermänniskans elände vällde fram ur honom som från en gejser. Han var redan bortom all räddning när han den förmiddagen gick ner på knä och omfamnade en potatishandlares halvt ihjälplågade häst. För denna svaghet fråntogs han både språk och tanke. Hjärnan släcktes. Världen försvann.

*

En fader lever tillsammans med sin dotter någonstans i det lömska riket. Det lilla talgljuset på bordet förmår inte sprida mer än ett svagt sken över ansikte och händer. Far och dotter äter Fredriks potatisar i ljuset av mörkret. Intaget av det dagliga brödet, det vill säga en het potatis, är en motståndshandling, en akt av uthållighet, en livsuppgift, en bön. Hästen ligger död i stallet. Ingenting av världens skönhet finns kvar. Mörkret släcker alla bilder. En rest av den oändliga tiden syns som en aftonstrimma vid horisonten: en rikedom i det sista. Till vad nytta. De borde ge upp. Men varför skulle de. Fredrik möter sitt öde i en explosion av föda. I samma stund sväljer fadern och dottern sin sista potatis.

ROPET

En sommarhet eftermiddag i augusti blev Georg anropad med ett namn som inte var hans. Sådant hände ofta, Georg var en person som liknade många. Den ropande var alltid någon självsäker typ, som enbart liknade sig själv. Georg såg sig omkring i förhoppningen att den som roparen egentligen menat skulle visa sig, men där fanns ingen. Strömmen av halvnakna och strålskadade människor var ohejdbar. Det låg ilska i luften, en ljusbåge spändes mellan Georg och roparen. Snart hade Georg den andre alldeles inpå sig, saliv stänkte. Men nära var inte tillräckligt, roparen kröp in i Georg och förändrade hela situationen. Inget konstigt med det, Georg var formbar. ”Underbart att vara du”, viskade roparen, ”Jag visste väl att det var du”. Den viskande tvingade fram ett brett leende i Georgs ansikte. Smärtan var obeskrivlig. När roparen plötsligt räckte fram Georgs högerhand för ett handslag med vem som helst tappade Georg balansen, men roparen stod hindrande på alla sidor. Främlingens rumsterande i Georgs kropp växte till vansinne. Fasansfulla grimaser och flaxande armar drog till sig mångas uppmärksamhet.

ÅTTIOFEM ÅR

Fortfarande pigg och rörlig valde den gamle en av de längre promenadslingorna som också var den vackraste. Hunnen halvannan kilometer på den grusade cykelleden utmed vattnet hördes inifrån blandskogen skriket från ett djur. Ett rådjur. En råbock. Det var det sorts djurläte som är så likt skriket man tänker sig att en människa ger ifrån sig när hon överraskas av tillvaron. Efter någon kilometer kom stigningen upp till rullstensåsens rygg varifrån utsikten är magnifik. Här blev den åldrade tvungen att andfådd slå sig ner på den parkbänk som kommunen så strategiskt placerat just där. Därifrån kunde man se allting.

*

Alltmedan kärleken

       Under lärkorna låg ni.
Och svalorna såg ni.
Gräset var ert sängomhäng.
Hundloka fanns där – och baldersbrå i stora gäng.
        Bland blåbären låg ni.
Och himlen såg ni
mellan furornas grenar.
Under filten fanns rötter och stenar.
       Invid forsen låg ni.
Regnbågen såg ni.
Luften var ren och stark.
Lövträden silade sol över ryggar och mark.
       I bilen låg ni.
Regnet såg ni
som strömmade ner över rutan.
Signalen ljöd när en fot tryckte hårt emot tutan.
       På balkongen låg ni.
Och grannen såg ni.
Hon vek undan från det hon sett.
Ni luktade champagne och svett.
       Om morgonen låg ni.
Och solskenet såg ni
när det speglades in över väggen
alltmedan bären mognade i häggen.
       I framtiden låg ni.
Någonstans i fjärran såg ni
hur era kroppar blev tunga,
men lätta igen när anden flög in i er lunga.