FEM RUM I JAGET
1 / ARIERN
Man har textat hans namn under fotografiet som sitter inklistrat i fotoalbumet, ändå känns det inte troligt att det är ett fotografi av honom, visserligen står hans namn där men för att något är skrivet behöver det inte vara sant. Vad man ser är en ovanligt vacker femårig pojke som sitter i en fåtölj. Pojken är uppklädd i rutmönstrad blazer, vit skjorta och fluga. Ansiktet är symmetriskt med öppen blick, rena drag. Håret lyser blont och är kammat i sidbena. Han är ett A-barn. Läkarna sade att han var ett A-barn; ett första klassens högt begåvade barn, urtypen för en arier. Det finns ännu ett fotografi från samma tid, där pojken är lika vacker och begåvad, nu klädd i en svart kostym, som vid sorg, men även här med vit skjorta och fluga. Ägaren av fotoateljén bad om att få ställa fram bilden i sitt skyltfönster. Där blev det kvar i flera år. Mamma kunde gå förbi och peka in genom fönstret och säga att det där var han. Och han tittade på bilden men tvivlade på att det man såg var han, det verkade inte troligt; han kunde ju själv se i spegeln hemma i hallen att de två inte var samma. Fotona som togs under skoltiden visar en tanig, småväxt varelse med snedvridet gammelmansutseende och utstående öron; där finns varken skönhet eller intelligens. De fotona ville han helst gömma undan. När klasskamraterna bytte kort med varandra sade han att han tappat sina. Han blev tidigt övertygad om att han en gång haft en äldre bror: en pojke som dött mycket ung.
*
2 / TANT KAJA OCH FLICKAN MED FLÄTORNA
Febertermometrarna, som för fem minuter sedan tryckts in i barnens ändtarmar av vårdbiträdet, hämtades, lästes av, varpå temperaturen skrevs in i journalen. Termometrarna torkades av, skakades ned och sattes i en burk med sprit. Därefter stod pojkarna, för det var en sal för pojkar, nakna på led framför tvättstället med sina tvättlappar. Deras spröda skulderblad tecknade sig alldeles knivskarpa i gryningsljuset. Det hände att någon av pojkarna tog till vingarna och flög i väg och blev borta för alltid. Nyligen väckta av korsdrag och solsken förundrades gossarna över att allt fortfarande fanns kvar. Sjukhusnätterna är långa och sliter på verkligheten. Vårdbiträdena fyllde rummet med moln av lakan. De hanterade bäddningen med självklarhet och lät sina röster och skratt beledsaga nuet. Sjuksalen var ljus och sval. Kylan från de vidöppna fönstren kom in från friheten. Ljud från staden bekräftade att någonstans fanns ett normalt liv, en vardaglig verklighet.
Efter välling och smörgåsar med ost infann sig den sysslolösa timman innan processionen av läkare och sköterskor kom skridande från rum till rum. När ronden vidrört barnen lämnades de åt sig själva; de satt kvar en stund på sina hårt bäddade sängar. Det bonade golvet var en spegel för deras längtan, samt för det solsken som letade sig in utifrån. Det blanka var också en avgrund där stolsben, sängarnas komplicerade sammanfogningar av metallstänger och hjul, nattygsborden och barnen själva föll rakt ner. Relationen mellan skugga och ljus befann sig i tvekande men dock jämvikt. Detsamma gällde skuggornas rörelser på väggen och golvet, och ljusvågorna i taket. Pojkarna kunde se detta som aldrig kan beskrivas eftersom de befann sig i den oändliga stunden.
När spänningen efter docentens och de andra läkarnas händer och stetoskop var utandad och tomheten låtit sig fyllas med det som var närvarande, öppnades vägen till den naturliga tiden. Barnen gick fram och åter i korridoren, några satt i lekrummet och byggde med små klossar av sten som alltid var färre än vad visionen krävde. Alla tittade på den låsta dörren till avdelningen. Så var stunden inne. Tant Kaja flög in. Långt dessförinnan hade man hört henne i trapporna; klappret från stadiga skor med hårda sulor. Man visste hur den grå kappan flaxade bakom henne. Hon gick alltid framåtlutad, nästan som i stark motvind, eller som om hon verkligen var en fågel som letade efter något ätbart på marken. Nu landade Tant Kaja på deras avdelning. Många arbeten sattes i gång. Slingor av rotting, att fläta korgar med, blöttes i en balja med hett vatten. Spel plockades fram ur låsta skåp. Couronnespelet sattes på sitt speciella bord. Tidningar med bilder att klippa ut och göra collage av gled runt på det stora bordet. Björnklistret, som luktade mat, kladdade sig fast på fingrar och kläder.
Lunch följdes av vila. En timme med dagsljus genom blå rullgardiner. Man låg fyra på varje sal, alla höll tyst, antingen sovande eller bara värnande sin privata stund. Sedan var det åter dags för febertermometrarna. Och för assietter med frukt att äta sittande på sängen. Efter det, återigen tid och icke tid. Några låg kvar på sina sängar, andra vandrade fram och åter i korridoren. En och annan återupptog korgflätandet. Lagret av rottingkorgar var i starkt växande under de flitigas sängar. Tant Kaja som hade haft lediga timmar mitt på dagen landade igen, nu i barnens eftermiddag. Barnen samlades kring det låga, runda bordet i lekrummet. Det var redan skymning, men takbelysningen var släckt. Tant Kaja öppnade en bok ur vilken hon plockade fram en liten flicka som hon ställde mitt på bordet. Flickan var inte större än en linjal och klädd i slitna och lappade kläder. Hon stod där framför sjukhusbarnen, liten och tunn och fullständigt övergiven. Människorna omkring den ensamma flickan höll sig undan. I villorna satt de normala familjerna kring matbordet och stoppade i sig kvällsmaten medan de pratade och skrattade. I det riktiga samhället levde man tillsammans.
Flickan med rött hår berättade att hon satt ensam vid skrivbordet framför fönstret på andra våningen i sin villa. Hon skrev romaner och utstrålade den totala ensamhetens styrka, som var en verklig styrka eftersom ensamhet bara har styrkan att förlita sig på. Medan flickan skrev fram sin insikt om tillvaron; att man alltid är ensam, nåddes barnen i den skymmande salen, som var de verkligt ensamma, av en ny ensamhet som kom med en sådan skärpa att den skar sönder ännu en bit av deras inre. Flickan, hon hade flätor, förmedlade med nya ord den ensamhet sjukhusbarnen levde i, men inte kunde formulera tydligt för sig själva. Det flickan tänkte var exakt detsamma som det barnen kring sagobordet redan kände så väl till: ödet att vara kvarlämnad på ett sjukhus utan besökstider; och att de därför ägde en gemensam sak med den rödhåriga flickans ensamhet.
Efter en halvtimme satte Tant Kaja tillbaka flickan i boken och stängde historien. De vemodiga sjukhusbarnen var tysta, förblev tysta. Länge. Barnen i denna eftermiddagsstund var häpna över att ord i en bok kunde vara lika verkliga som det verkliga livet självt. Ute i parken mörknade de höga träden, skymningen var lila. Och precis som vanligt samlades kajorna i väldiga svärmar som drev fram och åter över stadens tak. Var och en i flocken frågade sig om och om igen varför det tar så lång tid att komma till ro och få somna. Barnen låg i sina sängar. Någon klen gosse grät tyst. De övriga ansträngde sig och lyckades hålla emot.
*
3 / ERSÄTTAREN
Han hade för inte så länge sedan flyttat hemifrån för att leva i ”De obegripligas land”. Från första dagen blev han bergtagen av den undersköna utsikten från Upphöjningen. Det gick inte att nog beundra kvarterens tradition, gatornas glans, fönstrens visdom och himlens oändliga djup. Allt på denna plats skedde i ett fyrdimensionellt rum genomströmmat av samtidighet. Han var betagen av glasklar tanke och absolut kunskap. I samtalen på denna förunderliga ort fick begåvningen en lyster som bestod den av spjut svingade genom oändligt solsken. Även nattetid glänste livet i de Obegripligas land. Som en utvald bland utvalda satt han vid bord som dukades med språk.
/
Efter maten den kvällen berättade sonen att han hade skrivit in sig. I den tysta förskräckelsen från föräldrarna såg han hur vaxduken gnistrade långt mer än annars. Middagen var avdukad och eftersom det var fredagskväll hade fadern som vanligt hämtat fram något starkt ur jobbväskan, den blå bagen. Denna fredag var det svartvinbärsbrännvin. Andra fredagar drack man kaffekask enligt femöringsmetoden, eller grogg på konjak, men i kväll var det smaksatt brännvin som gällde. Modern stod vid diskbänken och följde med djup glädje hur maken och sonen, ännu en kväll och i vanligt samförstånd, lade ut texten om politiken och livet. Hur underbart var det inte att höra den gemenskap som fanns mellan far och son. Medan far och son tömde flaskan och en ny flaska hämtats fram, blev världen alltmer förklarad. Stämningen var genomdränkt av tankemödans skimrande ånga.
De fyra fredagar som följde innan sonen skulle ge sig av förlöpte även de traditionsenligt. Men hur fadern och sonen än ansträngde sig antog deras parlamenterande ett tydligt drag av trötthet. Klassanalysen var inte lika glödande. Ändå höll båda ut i sina inövade argument. Diskussionen fördes i vanlig ordning om hur vissa sitter på höga hästar och inte vet hur vanligt folk har det, och att dom som inte har läshuvud väl också har rätt att få ett bra liv. Argumenten illustrerades som vanligt med osynliga diagram ristade med pekfingernageln i vaxduken. Det fanns lite glöd kvar, men sonen kunde den sista kvällen inte missta sig på att den underliggande tanken i faderns resonemang var att sonens ”inskrivning” bara kunde ses som ett svek, ett svek mot hemmet, familjen och honom, fadern – men också mot alla som levde som dom. Denna den fjärde fredagen hade pappans tankar om solidaritet blivit explicita. Socialismen var nu ingenting annat än en maskerad avundsjuka. Sonen tvingades lova att han från sin nya plats i tillvaron regelbundet skulle komma hem och ställa en flaska ”renat” på bordet och ”resonera som en vanlig människa”. Sonen for i väg. Sonen började leva ett annat liv.
Månaderna gick. Sonen visste inte, men antog att fadern satt ensam med sin filosofi och sin flaska. Vaxduken glänste väl som förut, men till ingen nytta eller glädje. När sonen någon gång kom hem på besök med resväskan full av tvätt kunde han inte längre hälla i sig brännvinet. Vid ett tillfälle försökte sonen inviga fadern i vinets kultur. Men detta gjorde fadern både ledsen och förbannad. Det går fort med finheten, konstaterade fadern. När politiken, i ett försök att återskapa det förflutna, ändå skulle vädras över vaxduken hällde fadern brännvin i kaffekoppen. Sonen tvingade i sig kasken för att stunden åtminstone skulle likna den tid som flytt. Sonen var ju iallafall inte någon jävla stropp. Men nu hörde fadern och sonen hur modern, från diskbänken, försvarade sonen och menade, att han ju inte måste dricka spriten. Om han nu har fått andra vanor och inte tycker om det så måste han väl få slippa.
Besöken hemma blev färre. Varje sådan gång fick de gamla vanliga orden och rörelserna en annan färg och form. De osynliga linjerna i vaxduken illustrerade nu två helt olika paradigm. Något brunt och humusdoftande vidlådde tanken när sonen försökte anpassa argumenten till den värld som blivit honom främmande: – en brun lukt av jord, smörjolja och stål som sonen förr inte lagt märke till.
År förflöt. En fredag i framtiden kom sonen hem vid sextiden på eftermiddagen (eller kvällen som en arbetare kallar det). Sonen hade inte varit tillstädes på minst ett halvår. Det var god stämning i köket. Matoset var detsamma som alltid, ljuset från taklampan föll hemvant och smörgult över vaxduken. Mörkret stod likt en svart sten i fönsterrutan mot vilken tankarna studsade. Men något var fundamentalt annorlunda. Det satt en annan ung man på sonens plats. Mannen var i sonens ålder och storlek men mer muskulös, och i den halvöppna skjortan såg sonen att den andre hade rejält med hår på bröstet. Fadern presenterade den nye som ”Krippe”. Krippe och fadern var redan berusade.
Sonen slog sig ner vid köksbordets kortsida. Pannbiffen, löken, såsen och de gula potatisarna låg liksom aviga på tallriken, som om själva maten längtade efter något annat än denna stund och timma. Krippe, med sina muskler och sin håriga bringa, böjde sig ner och plockade från en plats under bordet fram en flaska maltwhisky som han korkade upp och hällde i sonens glas. Sonen förstod att det inte var första gången som Krippe var på besök. Fadern måste ha berättat en hel del om sonen. Det märktes på hur Krippe liksom gymnastiserade ansiktet innan han kunde forma munnen och säga, att han för sin del inte begrep ”sånt där” som konst och böcker och ”intlektellt”. Men någon nytta är det väl med det också, om det bara gick att förklara och begripa. Givetvis kunde ingenting ur sonens värld förklaras i detta rum av djupt förakt.
Sonen var plötsligt fri. Han kunde äntligen slippa från de terapeutiska fredagskvällarna. När han någon gång ringde hem fick han lugnande besked om att fadern och modern inte led nöd. De var omhändertagna. Det var både det ena och det andra, trevliga saker som en god son normalt gör för sina föräldrar. De hade varit ute och åkt bil med Krippe. Krippe hade lyckats rensa det igentäppta avloppet. Krippe hade installerat en diskmaskin under köksbänken. Krippe hade tagit med dem på dansbandskväll. Det fanns tusen dråpliga stunder att berätta om: Krippe var verkligen en kul typ. Senaste händelsen var att Krippe hade följt med föräldrarna på bilsemester i Norge.
Och en annan liten sak: eftersom det var besvärligt för Krippe att ta sig hem efter fredagsgroggarna hade han börjat sova över i sonens gamla rum. Det gick väl bra. Självklart. Han, sonen, var ju aldrig hemma. Detta med rummet innebar den slutliga befrielsen. Sonen såg hur Krippe lindrade föräldrarnas ensamhet. De hade begåvats med någonting som liknade deras dröm om en normalt funtad son.
Men som en dissonans i hela arrangemanget anade sonen att Krippe ville något annat och mer med sin närvaro i föräldrahemmet. Samma sak anade föräldrarna. Det var i själva verket fullt beredda på att denne ersättare på något vis måste kompenseras för sitt arbete som ställföreträdare. Sonen såg och kände smärta över föräldrarnas ensamhet. Gudomlig var därför denne Krippe, som skänkte ljus och mening åt deras liv. Visst var väl denne Krippe värd alla belöningar som fanns att ge. Vad fanns i det sammanhanget att invända mot ett litet handlån till en bostadsrätt åt den trevlige Krippe.
*
4 / TRE FÄDER
Farfadern inledde sitt döende tio år i förväg. Döendet blev hans stora ägodel. Han var stor i sin tystnad, stor även när han låg på sängen i kammaren vänd mot väggen. Gardin fördragen. Rullgardin nedhissad. När de efterlevande tittade in i dunklet såg de en formation mer än en människa. En geologisk representation av en utarbetad man. Slutkörd men imponerande med sin beslutsamma rygg mot tillvaron. Det fanns ingen gåva gömd i tiden. Slitet på ”herrgårn” och i kalkbrottet hade berövat honom drömmarna. Kvar fanns intet. Vad som existerade var stölden och stölden ägde allt. När den väldige kom in i köket tystnade de efterlevande. Man sänkte sina huvuden i vördnad. Så var det lördag om våren. Farfadern stod upp som från de hädangångna och kupade sin potatisåker. De efterlevande rensade ogräs. När ett underjordiskt odjur rann i väg mellan fårorna exploderade den gamle i ett par saxande steg. Han kom ifatt med sitt verktyg och kapade i ett enda hugg det förhatliga djuret. De två halvorna hivades ut i slyet. En lördagsmorgon varje månad klädde sig farfadern i den svarta kostymen, snörde på sig finkängorna, lyfte ut cykeln ur vedboden, satte cykelklämma på högra byxbenet och trampade de tre milen in till staden för att köpa ut ”ransonen”. Denna vana satt i även sedan klasstämpeln avskaffats. I staden stod farfadern upprätt och medborgerlig under sin hatt. Det fanns ett leende. I portföljen låg de lagliga litrarna instoppade i raggsockor. Inte så mycket som ett klirr ens vid en cykelvurpa. Ur plånboken hämtade farfadern fram en femkronorssedel. Det var en avbetalning på existensen. Som ett brungult höstlöv låg sedeln i sonsonens hand. Man knöt vänsterhanden om valutan och räckte fram högerhanden till ett tack. Man måste sträcka sig på tå för att nå den väldiga näven. Sedan kom verkligen döden genom ett oläkbart sår på hakan. Såret växte, spred sig inåt. Därefter den riktiga döden. Klagandet sista året fyllde en ganska bred bäckfåra.
/
Morfadern var den omkullkastade, som krossats och rest sig. Ett par ton järnvägsslipers tog inte kål på honom. Senor och muskler läkte fram ur skadan och återvände i acceptabel ordning. Ben och armar hävdade sig skapligt. Smällen mot höften och förskjutningen av ryggraden var inget livshinder. En hälta går att leva med. I det stora hela fungerade maskineriet. Den ursprungliga livsglädjen fanns i ögonen. Glitter och vattenspegel. Det var inte så tokigt ändå. Det går att gena över tillvaron. Det går att hålla nästan rak kurs. Även med en sextiokilos vetesäck på ryggen kan man ta sig fram de nödvändiga metrarna. En kvarndamm, med kvarnränna och ett vattenhjul förverkligade han med egna händer, trots den lytta kroppen. Materien lät sig fortfarande behärskas. Fyra kvarnstenar malde. Bönderna kom med sina vagnar. Havre- råg- och vetesäckar vinschades upp i kvarnen och strilades sedan ner genom rör till kvarnstenarna. Morfadern transsubstantierade bondejord till pengar. De efterlevande stod strax utanför detta skådespel. Änder kom i flockar och åt av spillsäden. Hönsen bakom nätet tvivlade på framtiden. Katten hade ihjäl årets andungar och hamnade i en säck där den sköts med hagelgevär. Det onda och det goda och det alldagliga; som de tre inslagen i en flätad vetelängd. Helgdagsklädd i salongen. Kostymen stämde inte med den förändrade kroppen; var inte sydd för en rådbråkad haltande man. Morfadern satt utan agens vid helgdagsbordet. Vem är något vid sidan av arbetet. Man kom och åt stekt and, ett par nackade hönor, en gädda ur sjön... Äpplen som barnhuvuden. Kaffet ångade ur kannans pip. Trädgårdsmöbeln vitmålad. Duken handbroderad. På den lilla ön i sjökanten kunde de efterlevande sitta runt kvarnstenen lagd på sin korta stele. Sjöns skimmer genom lövverk. Morfaderns lustigheter. De stående skämten: Vem hade musiköra, vem ville gunga på en tumme, vem måste böta för tom byxbak. Skrattet kom inte bara från lungor och stämband, utan också ur ögonen. Innan de efterlevande förlät platsen öppnades den stora plånboken fylld av böndernas pengar, arbetets skäliga mervärde, lönen för inskränkningar i tillvaron: en tusenlapp, en hoper hundralappar. Tior och femmor i buntar. Det hette, att utan pengar i plånboken är man inte riktigt klädd. Plånbokens psalmblad bar texter diktade av överlevnadens och envishetens frälsande kraft. De efterlevande for hem med realiserat arbete: en slant var, och tio kilo vetemjöl i kofferten. Morfadern väntade med sitt döende tills det verkligen var dags. Innan dess satt han i pensionärslägenheten och skrev ner sina berättelser. En gnagande otålig längtan efter det storslagna visade sig för omgivningen genom det ständiga lekandet med händerna. Fingrars dans. Rullade tummar. De sista orden inför ”Pärleporten” blev: Jaså, det är så här det är.
/
Fadern var reslig. Inledningsvis kunde han urskiljas huvudet högre än sina jämlikar. Men det gick över. Han krympte i takt med besvikelserna. Kuggarna hakade fast. Livet blev mekaniskt. Han led väl inte mer än sina arbetskamrater. Tillsammans betade de av sina dagar i fabriken, trixade med ackordet, drev med ”tiskrivarn”, ältade sina tankar om alltings jävlighet, var lydande under den tid som en stämpelklocka skapar. Fångenskap på morgonen, frihet på eftermiddagen. Matematiken gick baklänges medan deras kroppar skapade det nödvändiga mervärdet. Efter middagen vid köksbordet i det belånade egnahemmet kom kvällen. Frihetens metafysik och ångest. Vad göra med tid som är maskerad fångenskap. Det fanns en tankens eller drömmens liv i fadern; en känsla som stansade små hål i dagarna genom vilka dyslektiska fragment av ett alternativ projicerades på väggen i ”Grottekvarnen”. Faderns futurum var i utsägelsen ett imperfekt; en bakåtvänd röst i fångenskap; en röst ur fängelsehålan. Fadern talade om sig själv i förgången tid. I sina egna ögon var han redan försvunnen, borta, hädangången. Han slet sig fram som om han längtade till slutet. De verkliga dagarna kom aldrig, de fanns inte i den långa väntan som är misslyckandets. De dagar som kom gick helt sonika sin väg och var borta. Man tänker sig tidsenheterna som pinnar i en stege. Den stora ledigheten formulerades: ”När en annan inte finns kvar ska ni…” Pronomenet var inte ”jag” utan ”en annan”. Det och infinitivsatsernas pisksnärtar sved. Det var inte orden som sved utan deras reflexiva ödslighet. Jaget som saknades. Begreppen, som skulle kunnat skapa en förklarad berättelse att leva i fanns, men utom räckhåll. Undergångsfrasen upprepades inte för att driva något framåt, bakåt eller utåt. Den fanns för att kunna rista den språklösa tillvarons vanmakt i muren av tystnad. Det som inte kunde sägas kunde ändå skada lite grann, straffa lite grann, som när ett sår skänker lindring i ledan. Som mest fanns en filosofisk stamning, ett språk som formulerade sin önskan om ett språk. Det var kampen och den grå väggen. I faderns trakt fanns ingen tradition av arbetargemenskap. De som höll till på fabriksgolvet hade ingen klasstillhörighet att lindra sin besvikelse i, än mindre något att emancipera. De var transformerade bönder utan kollektiv instinkt. Det fanns bara en individens dröm om ett annat liv. Som om det en gång erbjudits en avtagsväg, kanske flera avtagsvägar: skrädderiet, sadelmakeriet, restaurangen och ett arbete som kock: avtagsvägar som dök upp och försvann, som om de passerats med racerbil. Dragspelslördag fanns, torsdagarna med kören likaså, och sångarresorna med berusning att gå in i och sjunga ur. Helgerna med befrielsen att ”få ta lite”, att ”få i sig lite”, att ”smaka lite”. Och de små festerna med tillvarons sken likt ett genomskinligt berg av intet mitt på det dukade bordet. Snapsglasen, ölsejdlarna och friheten. Tiden som bromsades ett par timmar när vännerna, de som vet hur allting är, satt vid samma bord. När fadern tilläts dö den död han pratat om i tjugo år kom den verkligen med slutet. Döden kom på åttonde våningen i det motmänskliga vårdbygget där det blev allas rättighet att sluta sitt liv; en maskin med en hänförande utsikt över ett forntida landskap som inte kunde erbjuda ens en sekund av flykt. Fadern blev tvungen att lämna världen med bortglömt namn. Han måste med egen kraft tränga sig in på den sista båtens sista plats; en båt där han färdades som en av de ringaste, bärande på en död som ingen skulle nämna i skrift eller hålla i minne. Han bar även här den anonymes arbetskläder, och ett anställningsnummer. Hans sista slantar gick åt till biljetten.
/
När de efterlevande ett år senare besökte staden och stannade bilen vid ett folkrikt övergångsställe såg man honom komma skyndande. Det var fadern. Man såg honom tydligt, ett huvud längre än sina jämlikar. I handen höll han den blå bagen med unikaboxen, termosen och mjölkflaskan. Flaskan var säkert liksom fredagslitern instoppad i varsin raggsocka. Han rörde sig snabbt. Ivrig att komma hem och inleda sin ledighet. Ingenting tydde på något annat än att han levde samma liv nu som tidigare. Folkbokföringen sade förstås något annat, men allt övrigt var sig likt; nästan en fullskalig kopia av originalet. De efterlevande undrade om detta var faderns andra chans, som nu, likt en fördömelse, blev precis som den första.
*
5 / FÖRFATTAREN
När den kortvuxne författaren anlände till bokhandeln där den storväxte författarens releasefest snart skulle äga rum såg han att allt var som det brukar. De långa författarna med rakade huvuden hade hittat sina gelikar och slutit sig samman bakom ryggars ointagliga mur. En fetlagd lång författare är alltid stilig oavsett hur mycket han lägger på sig; kan till och med bli stilbildare om han lyckas gå upp i vikt. Men det gäller bara om den författaren är mellan 190 och 210 centimeter i strumplästen, vilket betydande författare oftast är. Om en kortvuxen författare av tjocka romaner lägger på sig några kilon blir effekten komisk. Ingen räknar en sådan figur som seriös eller ens protestant. Sedan den långe författaren läst några sidor ur sin tunna roman kunde de långa författarna med sina gnistrande tänder återta positionerna för att resten av aftonen lugnt, och utan att bli störda, fortsätta sitt viskande samtal om Adorno, Heidegger, Agamben, Levinas, Derrida, Ricaeur, Lacan, Deleuze, Debord, Guattari…Och, kanske, men mindre troligt, Simone de Beauvoir och -Weil. Den kortvuxne kryssade en stund mellan bokhandelns hyllor och försökte någonstans hitta en landningsplats för sig och sina vingar. Var han än försökte möttes han av ointresse. Vid de få borden satt de kvinnliga författarna, även de förskansade. Deras mur byggdes av skratt och skvaller. Den kortväxte blev till sist stående vid disken med kassaapparaten och bag in boxarna där han ägnade resten av kvällen åt att tappa upp och tömma den ena pappersmuggen vin efter den andra. Han drack ”sitt eländes…” och ”the women come and go Talking of Michelangelo” – and Brian Eno. Även de kvinnliga författarna, varsnade den kortvuxne, var högresta som i en Wagneropera. Den korte drack sig redlös medan hans själ genom skyltfönstret konsumerade den regntunga, gasljusskimrande natten.
––––
HJÄRTLJUD (montage)
Alkohol kan skada kropp och psyke. Antalet smaklökar minskar med åldern. Men ingen fara på taket så länge hjärtat kan slå. Ett arkitektpar väntar i full frihet i ett badrum man aldrig vill lämna. Jag heter Adam och är desertör, men snart civilanställd. Jag har gömt mig i en lånad skärgårdsateljé. Min puls är gratis. Det är blåa dagar i skärgården, blå vind, blå bild. Och det kan också vara blåvita dagar. Regniga dagar står man inne och tittar ut. Jag heter Rebecca och är featurechef men snart färdig kosmetolog. Jag låter böckerna tala. Då hamnar bokhyllan i bakgrunden, och det är lite synd eftersom den är tillverkad av vackra gamla vinlådor. En riktig vän. Alltså bokhyllan. Man tänker att brudar, bryggor och bröllop hänger ihop. Men det är bara alfabetiskt. Som i ett bibliotek. Det fanns dans på bryggan, och man viskade ”burn, baby, burn”. Jag heter Beatrice och är cykelbud men på väg att bli arkitekt. Mitt hjärta sitter i halsgropen. Kom nu, champagnen och ostronen tävlar om att vara ”bäst kylda”. Festerna som sätter sig i hjärtat är spontana. Vårfester, midsommarfester, kräftskivor, höstbjudningar, julbord… Jag vet och du vet, att de mest opretentiösa bjudningarna blir förvånansvärt ofta de roligaste. De oförglömliga ögonblicken här på ön. Den gamla grusgången som kantas av pioner, rosor, dagliljor och massor av lupiner. Den röda hjärtpionen som vaggar rytmiskt i brisen. Den sparsmakade stilen framhäver planlösningens ”oktagon”. Jag heter Hector och är kardiolog, om nätterna drömmer jag om mitt hjärtas åtta kamrar – de fyra reella och de fyra virtuella – som är min framtid. Hur ofta säger man inte att det häftiga är det som inte syns. Vi är apotekare båda två men genom ett arv snart ägare till ett stuteri. Vårt hem ska vara stilfullt med rena linjer – men det ska inte vara det första man lägger märke till. Det är rätt speciellt att leva som vi gör där arbete och privatliv kommer att flyta ihop, men det får inte vara det första som gästerna ser. Det är som en småstad, fast bara tio minuter från city. Här ute kan man höra sitt hjärta slå i tystnaden samtidigt som man anar storstadens puls. Det är synd att lägga band på sig själv. Hellre då räta på ryggen och vara stolt över den man är, låta formerna leka och ta sig själv på allvar. Så är det med livet också, fast det inte alltid syns. Du skapar ditt eget utrymme. Du följer ditt hjärtas mening. Så enkelt kan det vara. Det är viktigt att ha ett vilsamt hem när man jobbar så mycket. Det är du själv som måste se värdet i det – och möjligheterna – våga kombinera – och inte vara rädd för kontraster. Jag heter Lene och är CNC-operatör men på väg att bli mäklare. Lite lyx är nödvändigt att ha, men man bör inte låta den synas för mycket. Där landskapet kring Naoshima är som vänast ligger en sommardröm med halmtak. Soldäcket är insynsskyddat med skärmar som stänger ute de flesta ”grannbråk”. Eget eller upphittat material ger en känsla av omtanke. En del saker, som stolarna runt middagsbordet, är billiga. Min kvinna brukar säga att det finns en regnbåge för varje dag och ett stänk av havet i varje hjärta. Familjens vattentorn står på ön och tretton personer får plats kring det gamla fällbordet högst upp. ”Flakåkandet” och skrålandet med studentkompisarna är avklarat. Snart ska vi ta upp ett hjärtformat fönster åt öster. Jag heter Natanael och är curator. Det är dags för en lite intimare middag med de närmaste. Man ropar att nu sätter vi oss till bords. Var har jag mitt tal. Var är orden jag ska skänka till våra gäster. Då plötsligt bjuds jag på allt, från parmaskinka till lammkotletter, från vaxbönans gulvita skal till mangoldens violetta bladnerver. Och, givetvis, fårmagens skönhet efter långkoket. För några år sedan välte en storm många av päron- och körsbärsträden. Det gjorde ont. Hjärtat värkte länge efteråt. Snälla, ge mig ett högre ryggstöd. Lyssna på mitt hjärtas slag. Numera har jag lärt mig att goda drycker kräver en uthållig törst. Min bordsgranne är en arkivarie eller etnograf och samlar konkreta bevis på våra sköra liv. Jag heter Olga och är livsmedelsingenjör men snart färdig keramiker. Helst skulle jag vilja ha det violett överallt. Och mer med småbarn att göra. Och kanske ett textilföretag, även om ett företag med 30 anställda tar tid. Men då sitter ett representationskök fint, och kanske en kennel som ett sätt att få vila ut och tänka på annat. Hemma, alltså i landet där jag har mitt ursprung, säljer man sin själ för sådant som en kennel eller ett textilföretag. Här har vi sannerligen bäddat för att rosorna ska ”toktrivas”. I den gamla fiskarstugan doftar inredningen av nostalgi och färger och i det lilla fritidshuset blandas lantlig charm med praktisk romantik. En sökare funderar över människors gemenskap och ensamhet och varför Buddha sänder blicken över sin vänstra axel. Jag heter Patricia och är författare. I lerkruset bredvid min Power Book står en marmorros. Vad ska jag säga. Jo, i mitt föräldrahem hade vi bara en handduk som alla delade på. Jag heter Markus och är filantrop, i mig stockar sig maten som en outtalad bön. Angående förvaring kan man slå fast att det är individuella skensystem som gäller: ”Is there anything more seductive than purity”, säger den lilla damens kavaljer i romanens andra kapitel och bestämmer sig för att öppna sitt hjärta inför hela sällskapet. Precis som isbitar skimrar denna enkelhet. Jag brukar säga, att om tredje världskriget någon gång bryter ut så blir det i en tvättstuga. Glöm inte att vårda ditt hjärta efter striderna i tvättstugan. Tänk på det ibland. Jag hoppas att många känner likadant och vill donera sina hjärtan. Jag heter William och är sakkunnig i utrikesfrågor. Jag samlar på gamla vettar, de är roliga och bidrar till den marina känslan i detta sydliga rum. Men vättar lever underjordiskt i skogen, gräver gångar under huset och vakar över allas väl och ve. Den skogliga känslan. Kvinnan bredvid mig svarar med att prata om kaffe med dopp och kallduscharna som hon föredrar framför varma, den rena kylan ger komfort. Jag heter Yoko och är copywriter. Konstcentret Benesse Art Site Naoshima som jag arbetar på ger mig en känsla av välbefinnande, både i och omkring kroppen. Kära läsare, lusten vaknar i ett designbefriat sommarkök. Les archives du cœur, heter projektet. Lova att du beger dig dit och lyfter på väven som döljer hemligheten. Golvet ska lyfta rummet. Gatorna ska klättra till himlen. Njutningen ska lyfta dig högt. Jag heter George och är violinist i Prästkvartetten. Jag säger: Lär känna mannen bakom kroppshyddan och hjärtat i den mannen, du ska bli överraskad. Det ska vara lätt att packa, lätt att leva. Med start i Stockholm upprättar konstnären ett arkiv av hjärtljud. Mitt hem är helt enkelt en mix av lättpackade saker som jag tycker väldigt mycket om. Kanske är det ett presumtivt nomadliv som lockar, med förmånen att jag ändå kan laga mat med större noggrannhet. När en ikon är rätt målad ska man kunna se evigheten genom Madonnans ögon, och Kristus ögon. När körsbärsträden blommar har jag svårt att vara hemifrån. Paradiset vid japanska graven är ett sant paradis. Pengarna eller livet. Plåt är ett material som inspirerar lika mycket som betong. Jag heter Jelena och är trädgårdsarkitekt. På grusgången står en gungstol av järn. Soffkuddarna bjuder på randiga skäl att älska sommaren. ”Res på vågen. Res till Spaniens kungastrand”. Räkorna är verkligen goda – betydligt färskare än skapelsen. Nu är det på samma gång en röd bild och en sagolik romantik i färgstark funkis. Silver till bords. Skjutdörrar. Kronan på verket i Slow city är Slow living – som på en blomsteräng. Mångfalden ger skönhetsupplevelsen. Jag heter Patrick och är specialist i psykiatri men också en man med höga krav på boendet, och jag ska äntligen få bukt med ogräset nu. Svalkande och porlande vill jag att rummet ska vara när du ringer på dörren. Jag vill ge besökarna ett hjärtligt mottagande. Våra sänglampor är fastskruvade direkt i trägolvet. Köksskåpen i aluminium står sig väl mot barstolarna klädda i bisonskinn. ”Ta mig till havet…” sjunger min kvinna framför kylskåpet i borstat stål. Då tycker till och med jag att de tre komposterna är dekorativa, att de är som tre buketter i tre olika mönstrade kärl. Jag heter Mark och är flygledare. Det är fint mellan mig och min fru, vi ser ut som en enhet, eller två träd som långsamt vuxit in i varandra på fjällsidan; små, sega och starka. Vi samlar på ramar. Jag heter Ruth och är controller men på väg att bli präst. Kyss mig. Sug. Svälj. Lös upp mig i vätska. Tanken på att mitt hjärtljud ska bevaras på en ö, den är hisnande vacker. Tycker du att världen snurrar så fort att du nästan ramlar av, frågar jag. Ostronen, på tallriken, och sedan i mina händer, blir rumstempererade, munhålevarma. Också champagnen blir snabbt varm men det avhjälps med en flaskkylare från Vacu Vin. Under bar himmel, säger du. Jag heter Susanne och är pilot men på väg att bli naprapat. Upplev en snabbare vardag med mig. Utanför har de båda trädgårdsproffsen vi anställt skapat ett kontrollerat kaos. Det är vackert, säger jag – men, suck, så svårt att vidmakthålla. Vad gör Rosa vid havet. Ingen aning. Hon har gått på bal. En vette är hon, och flyter på golvet av laserad ek. Vi föredrar, vare sig det gäller djur eller pack, det vackra framför det praktiska. Vid havet finns det alltid något att titta på, vare sig det är en öppen vattenspegel eller snötäckt is på vintern. Det är vackert. Jag heter Veronica och är färganalytiker och nästan färdig revisor. Vid det nybyggda båthuset tar jag gärna mitt kaffe med dopp, om jag får skämta till det så, och en svalkande simtur efter bastun, alltid spritt språngande naken. Men kommer jag för långt ut drabbas jag av svindel. Zoran är med mig även efter det att våra fyra döttrar gick bort. Deras skuggor finns kvar på väggarna, och skratten och hjärtljuden pulserar fortfarande i våra öron. Lekstugan är fylld av minnen. Vi kan alltid känna värmen från solen. Vi kan alltid vara säkra på att vättar övervakar allt som händer i sommarhuset. Kvar finns också vår åttkantiga jugenddröm och att vi äntligen är tillbaka i Sverige. Men skuggan, som vandrar in mot hammocken och gjutjärnsbordet med sin naturliga rost, kniper tag om hjärtat.
(Referenser: Christian Boltanski, Les Archives du Cœur, samt inrednings- och livsstilsmagasin, med mera)
*
Ur SENILIA (hörspel för scen eller radio)
1
”… Jag vågar inte använda betalkortet och mobilen.
Man hör ju så mycket.
Jag handlar bara med riktiga pengar.
Pengarna finns i kuvertet.
Jag vet inte vem som lägger dit dom.
Jo, jag ska skriva upp det i boken.
Om jag kan hitta boken, Minnesboken.
Klocka, plånbok, cykel, sax, vaxduk.
Vad har klockan blivit.
Tre, det visste jag ju.
Vad var det jag skulle skriva.
Jag kommer inte ihåg någonting längre.
Det är några som ställer in mat i kylskåpet.
Nej, det kan det inte vara.
Dom har väl ingen nyckel, tror jag.
Jo, dom som kommer in har väl nyckel.
Dom kommer in här på natten.
Dom ändrar i mina ord.
Det är bra tror jag.
Dom stoppar om mig.
Det är nog som jag drömmer …”
15
”… Vad har klockan blivit.
Jag kan inte läsa mer.
Tre, det visste jag ju.
Men var är klockan.
Var är mina böcker.
Jag minns inte vad jag skulle skriva.
Jag har glömt bokstäverna.
Jag ser inte klockan.
Jag förstår inte.
Varför är jag så trött.
Så det kommer inga hit i kväll.
Det är klart, dom har ju flyttat.
Vuxna nu.
Går dom i skolan så här sent.
Jamen, det vet jag ju… för länge sedan.
Hur dum kan jag vara.
Klocka, klok, plånbok, cykel, vax, sax, slask.
Jag minns inte.
Är det lördag idag.
Måndag, det visste jag ju, egentligen.
Jag måste skynda mig att skriva.
Har jag varit på behandling idag.
Men i går då.
Det är klart, man blir helt vilsen av allt åkande …”
30
”… Minns inga böcker.
Har jag skrivit böcker.
Då minns jag väl fel då.
Jag minns väldigt bra.
Jag bara förtränger.
Jag minns att jag glömmer.
Minnet är det inget fel på.
Skrev jag böcker på den tiden.
Nu är de borta.
Jag minns att de är borta.
Jag minns fel.
Jag kan inte ha skrivit böcker.
Håhåjaja.
Vacker bok.
Hej och hå, kalikå.
Det har blivit fel på alltihop.
Har du varit här förut.
Det visste jag.
Det visste jag ju.
Jag bara låtsas att jag inte minns …”
*
Alfabetisk ordning (Ur ett pågående arbete)
ALFAMÄNNISKAN
Ovanligt många parkeringsplatser stod tomma utanför träningspalatset. Förvånad ställde sig alfamänniskan nära huvudentrén och skulle precis kliva ur bilen när det stod klart för henne att hon anlänt en timme för tidigt. Hur hade hon kunnat begå ett sådant misstag. Nu fanns det inget att göra åt saken, man kan inte åstadkomma några vettiga volter på en parkeringsplats. För att göra något letade alfamänniskan fram en av spellistorna i mobilen och lät sig vaggas av musiken. Med toner i lurarna försvann hon i något som kändes mycket främmande. Hon sov djupt när en väktare knackade hårt på sidorutan vid förarplatsen.
BOMBEN
När bomben briserar kommer Gud och hans ande eller hans andar att gömma sig under paradismänniskans mantel. Han kommer att föra in sitt enda huvud, eller sina tvenne huvuden, eller sina trenne huvuden, eller sina otaliga huvuden, mellan den utvaldes lår för att suga på spenen och söka den sista njutningen; eller, om en korrigering gjorts, söka sig inåt till den trygga grottan, eller, som ännu en tröst, klättra på de tolv knapparna i den dubbelknäppta vapenrocken av människohud.
GULDSMEDSBUTIKEN
Klockan var kvart i sju på kvällen. Mannen, som vill köpa ett födelsedagssmycke till sin hustru, sköt upp dörren till den lilla butiken. Han är en tillbakadragen man, som ofta och felaktigt uppfattas som högdragen och lite förmer. I själva verket är han bara blyg och lider av att likna en bönsyrsa. Mannen ville inte bli misstänkt för något, särskilt inte för överfall på ensamma kvinnliga butiksbiträden, och ställde sig därför strax innanför butiksdörren. I kavajens innerficka hade han bilder på smycken som hans hustru hittat i olika damtidningar. Kassörskan förberedde stängning och var i full färd med kassaapparaten. När hon fick syn på mannen som ställt sig alldeles innanför butiksdörren stelnade hon till och slog igen kassalådan. Hon hade blivit rånad flera gånger och letade nu efter larmknappen under disken. Den blyge stammade några obegripligheter. Mer blev det inte. Han såg kvinnans oro och kände hur hennes rädsla borrade sig in i honom. Han ville förklara sig och tog ett kliv in i butiken samtidigt som han trevade i innerfickan efter urklippen från damtidningarna. Då gick larmet. Med rodnande kinder försökte bönsyrsan lämna butiken. I paniken glömde han att dörren öppnas inåt. Medan han pressade på den orubbliga porten ropade han ursäktande ord. Han bad tusen gånger om förlåtelse för att han hade skrämt henne, och särskilt för att han gjort det så nära stängningsdags. Han lovade att komma tillbaka i morgon, tidigt på eftermiddagen.
HUMLOR
Översten kom gående på stigen som leder mellan två större förortsgator. Tre barn, en pojke och två flickor, bredde ut sig i lek. Barnen flockades kring officeren och visade fram glasburkar med lock som de fångat humlor i. Översten hade aldrig gillat barn. De är opålitliga, impulsiva och farliga. Omringad av barnen vågade officeren ändå fråga om det inte var synd om humlorna. Den yngsta flickan, troligen inte mer än fyra, började gråta och förklarade ivrigt att de alltid släppte ut humlorna när de tittat färdigt på dem. Den andra flickan, kanske sex år, började även hon att gråta och intyga samma sak. Pojken som var äldst visade varken rädsla eller ånger utan skrek att ingen jävla gubbe skulle komma och bestämma över vad de fick göra, eftersom de ju levde i ett fritt land. Översten sänkte blicken och skyndade därifrån. Han vågade inte ta risken att provocera gossen mer än vad som redan hade skett. Hunnen ut på gatan kom en av barnens glasburkar farande och träffade honom mellan skulderbladen. Strax kom ännu en burk och efter den en tredje. Samtliga burkar krossades mot asfalten så att de omtöcknade humlorna kröp omkring bland glassplittret. Officeren stod paralyserad i förödelsen och såg på när pojken kvickt var framme och stampade sönder humlorna samtidigt som han visade tänderna i ett brett flin.
HÄSTÖMKAREN FREDRIK
Falsk moral, utan grund i människans natur. Feghet som dödar kärlek. Smittsam dumhet. Stoltserandet med rikedom. Och: ”Dygden, stel och överskruvad håller långa tal”. Fredrik drev runt i staden, gata upp och gata ner. Här dyrkade man både själens mörker och ytans lyster. Fredrik, som hyllade den överlägsna karaktärens styrka, var samtidigt lockad av de fördelar som den simpla människans sentimentala svaghet för med sig. Det gick så långt att undermänniskans elände vällde fram ur honom som från en gejser. Han var redan bortom all räddning när han den förmiddagen gick ner på knä och omfamnade en potatishandlares halvt ihjälplågade häst. För denna svaghet fråntogs han både språk och tanke. Hjärnan släcktes. Världen försvann.
*
En fader lever tillsammans med sin dotter någonstans i det lömska riket. Det lilla talgljuset på bordet förmår inte sprida mer än ett svagt sken över ansikte och händer. Far och dotter äter Fredriks potatisar i ljuset av mörkret. Intaget av det dagliga brödet, det vill säga en het potatis, är en motståndshandling, en akt av uthållighet, en livsuppgift, en bön. Hästen ligger död i stallet. Ingenting av världens skönhet finns kvar. Mörkret släcker alla bilder. En rest av den oändliga tiden syns som en aftonstrimma vid horisonten: en rikedom i det sista. Till vad nytta. De borde ge upp. Men varför skulle de. Fredrik möter sitt öde i en explosion av föda. I samma stund sväljer fadern och dottern sin sista potatis.
ROPET
En sommarhet eftermiddag i augusti blev Georg anropad med ett namn som inte var hans. Sådant hände ofta, Georg var en person som liknade många. Den ropande var alltid någon självsäker typ, som enbart liknade sig själv. Georg såg sig omkring i förhoppningen att den som roparen egentligen menat skulle visa sig, men där fanns ingen. Strömmen av halvnakna och strålskadade människor var ohejdbar. Det låg ilska i luften, en ljusbåge spändes mellan Georg och roparen. Snart hade Georg den andre alldeles inpå sig, saliv stänkte. Men nära var inte tillräckligt, roparen kröp in i Georg och förändrade hela situationen. Inget konstigt med det, Georg var formbar. ”Underbart att vara du”, viskade roparen, ”Jag visste väl att det var du”. Den viskande tvingade fram ett brett leende i Georgs ansikte. Smärtan var obeskrivlig. När roparen plötsligt räckte fram Georgs högerhand för ett handslag med vem som helst tappade Georg balansen, men roparen stod hindrande på alla sidor. Främlingens rumsterande i Georgs kropp växte till vansinne. Fasansfulla grimaser och flaxande armar drog till sig mångas uppmärksamhet.
ÅTTIOFEM ÅR
Fortfarande pigg och rörlig valde den gamle en av de längre promenadslingorna som också var den vackraste. Hunnen halvannan kilometer på den grusade cykelleden utmed vattnet hördes inifrån blandskogen skriket från ett djur. Ett rådjur. En råbock. Det var det sorts djurläte som är så likt skriket man tänker sig att en människa ger ifrån sig när hon överraskas av tillvaron. Efter någon kilometer kom stigningen upp till rullstensåsens rygg varifrån utsikten är magnifik. Här blev den åldrade tvungen att andfådd slå sig ner på den parkbänk som kommunen så strategiskt placerat just där. Därifrån kunde man se allting.
*
Alltmedan kärleken
Under lärkorna låg ni.
Och svalorna såg ni.
Gräset var ert sängomhäng.
Hundloka fanns där – och baldersbrå i stora gäng.
Bland blåbären låg ni.
Och himlen såg ni
mellan furornas grenar.
Under filten fanns rötter och stenar.
Invid forsen låg ni.
Regnbågen såg ni.
Luften var ren och stark.
Lövträden silade sol över ryggar och mark.
I bilen låg ni.
Regnet såg ni
som strömmade ner över rutan.
Signalen ljöd när en fot tryckte hårt emot tutan.
På balkongen låg ni.
Och grannen såg ni.
Hon vek undan från det hon sett.
Ni luktade champagne och svett.
Om morgonen låg ni.
Och solskenet såg ni
när det speglades in över väggen
alltmedan bären mognade i häggen.
I framtiden låg ni.
Någonstans i fjärran såg ni
hur era kroppar blev tunga,
men lätta igen när anden flög in i er lunga.